Nu är det exakt en vecka sedan jag blev tvungen att fatta det oerhört svåra beslutet att låta vår lilla Bosse somna in. Bosse var bara 4 månader gammal och i de bästa av världar borde han ha fått leva många år till. Men så blev det inte.

Bosses liv startade i uppförsbacke och sannolikt hade han inte överlevt valpningen om inte jag lyckats lirka ut honom i allra sista stund. Han var en oerhört stor valp, föddes först av alla och dessutom i fel läge med frambenen riktade åt fel håll. Mot alla odds piggnade han dock snabbt på sig och växte enligt plan. Vid 3 veckors ålder så utvecklade han epileptiforma kramper som vi inte lyckades finna någon tydlig orsak till. Kanske var det syrebristen som uppstod när han föddes? Vi provade att behandla Bosse medicinskt och det gick bra ändra fram till förra veckan. Kramperna kom tillbaka och tilltog i både omfattning och styrka. Så här i efterhand kan man ju tycka att ja, det var väl ganska självklart att han skulle få somna in? Det var det inte. Precis som alla andra djurägare så brottas även jag med tankarna ”Ger jag upp för tidigt?”, ”Finns det något mer att göra?” Jag har läst otaliga artiklar och uppdaterat mig om alla tillgängliga behandlingsmetoder. Beslutet stod fast. Bosse skulle få somna in. Det här var det beslut som i min värld var det etiskt mest korrekt men alldeles oavsett det, oerhört svårt att fatta.

I min yrkesroll som veterinär har jag mött väldigt många djurägare som kämpar med liknande frågeställningar och som mår väldigt dåligt av att behöva känna sig som en bödel när vi fattar beslut om ett djur ska leva eller dö. Jag kan verkligen relatera till det och upplever själv samma känsla även om jag på ett intellektuellt plan vet att det är ett bra beslut.

Bosse fick somna in på en lokal veterinärklinik tillsammans med mig och lillhusse. Veterinären och sköterskorna som vi träffade tog oss snabbt till ett lugnt rum där vi fick sitta lite avskilt. De bekräftade att vi fattat ett bra beslut gällande att Bosse skulle få somna in och berättade sedan hur allt skulle gå till. Bosse fick en lugnande spruta som gjorde att han blev alldeles lugn och avslappnad och sov fint bredvid oss. Han fick sedan en överdos med sövningsmedel vilket gjorde att han somnade in för gott.

Bosse fick inte så många månader i livet men vi kommer aldrig att glömma den omåttligt levnadsglada ”lilla” valpen som insöp livet i fulla drag precis varenda dag som vi fick tillbringa tillsammans med honom.

Bilden ovan är tagen sista kvällen. Bosse ligger tryggt i mitten, mellan sin kompis Imola och sin syster Svea, som låg på vardera sida och vakade över honom.